ceciliawallin

Åres upplaga av British Open bjöd på stora klasser med många fighters och en hög nivå på matcherna. Arrangemanget flöt på relativt bra och jag tycker som alltid det är kul att få träffa mitt "gamla träningsteam" från Crawley. 

Jag gick min första match mot Sofia Mavroudi från Grekland. Mitt mål under tävlingen var att fortsätta med att lägga mycket krut på specifika tekniker (basics) och bearbeta samma punkter. Har jobbat en hel del med placering av slag och lowkicks på träningarna och ville därför prova detta. Matchen startade med att Sofia höll ett väldigt högt tempo. Jag fick träna på att inte rusa med i samma hastighet, utan istället ta emot lite stryk, hitta luckor och vänta ut henne. Det gick ganska fort eftersom hon inte hade konditionen för att hålla tempot hon startat i. Jag bearbetade ena låret och fick därefter hjälp av sempai Magnus som sa åt mig att lägga fokus på slag i magen. Jag gjorde som jag blivit tillsagd och vipps så kände jag att de tog! Sofia gick ner och jag vann efter slagserien på ippon under första ronden.

Andra matchen var mot Teona Gazdeliani som tävlade för Spanien men hade sitt ursprung i Georgien. Teona hade en väldigt aggressiv fightingstil med hårda krokar i bröstet, slag i magen, lowkicks och offersparkar. Jag försökte använda min längd genom att stundvis arbeta med raka sparkar och få ut slagen. Majoriteten av matchen hölls dock på ett kort avstånd. I slutet av matchen började jag hitta in på hennes lår och samtidigt hittade hon mitt ansikte som hon slog till ett par gånger. Alla förlängningar krävdes innan jag till slut vann på domslut. 

Efter kvartsfinalen dröjde det inte länge innan jag skulle upp på mattan igen. Denna gång mot Emma Markwell från England. Jag och Emma har mötts flera gånger tidigare då det har blivit tuffa matcher, men Emma alltid segrat. Jag var inte helt stabil mentalt när jag skulle upp eftersom jag blev chockad av alla slag jag fått i ansiktet och dessutom kände mig som en förlorare under den tidigare matchen. Dessutom hade jag riktigt ont i magen eftersom min mens valde att tajma in min semifinal. Försökte trots detta göra en deal med mig själv om att jag skulle upp och göra en bra match, vinna eller förlora spelar ingen roll. Efter ca 10 sek av matchen sätter Emma en välplacerad mawashi chosuku på levern och mina knän bara viker sig. I samma ögonblick hinner jag reflektera över vad fan min kropp håller på med och att sparken inte alls var så pass hård att jag borde gått ner. Spelar dock mindre roll vad man tycker att man bör och inte. Ippon till Emma och en alldeles för lätt vinst.

Var extremt arg och besviken på mig själv efter matchen och är fortfarande irriterad. Kvartsfinalmatchen kändes mycket bättre efter att jag tittat på filmen. Semifinalen blev skit och jag tror det var för många negativa faktorer som råkade tajma in på en och samma gång. Den största lärdomen blir att man inte är en förlorare förrän man tillåter sig själv att känna sig som en. Lätt att komma in i en negativ spiral med onda tankar när den första väl kommit. Ska därför försöka minnas tankarna när förlorarkänslan börjar smyga sig på och hitta motargument för att peppa mig själv att känna mig som en champ. Om man inte kan övertyga sig själv blir det väldigt svårt att övertyga andra.

Osu !